Namn: Lösen:

Dyk nr: 484, Sala Silvergruva, Första Botten


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2010-03-25
MAXDJUP :
30 meter
DYKTID :
82 minuter
VATTENTEMP :
3 grader
SIKT :
8 meter
VISAD :
195 ggr

Sparsmakat med dyk får man säga. I alla fall jämfört med förra året samma tid.
Nu känner jag mig som "once a week diver, OWD!
Då kan man snacka om att backa i utvecklingen..... Deprimerande!

Fast får trots allt vara tacksam att det är isfritt och stabila förhållanden då jag lyckas blöta ner mig.
Tar man en titt i "fylleboken" där jag hämtar gas är jag en rysligt aktiv dykare. Det skrivs inga dykromaner i den just nu, det är helt säkert.
Börjar bli trött på att bara markera nedflyttningstecken. Att skriva sitt namn är ju annars ganska skoj. Om inte annat för att inte glömma det.

Har dessutom så smått börjat längta efter dyk i öppet vatten som omväxling. Ett bra vrak vore inte helt fel med låånga korridorer.
Å andra sidan är jag nog lyckligt lottad i denna vargavinter som trots allt badar OWD.

Kvällen var vikt till 2 uppgifter, kontroll av radioförbindelser och lite klurigheter att rätta till en tidigare lagd lina. På det skulle vi dessutom få till en stunds lallande i gångar vi sett men glömt.
Det började riktigt dåligt för att bli sämre och sedemera avslutas ganska skoj.
Efter lite pillande med radioapparaterna far vi ner förstärkta av Jocke som ytorg. Nu är det ju inte nog med en så vi drog nitlotten och blev förpassade till ytan medan första teamet förlustade sig i en och en halv timme.
Ivriga som vårstinna kossor satt vi som just kossor, fullriggade på bänken i säkert tjugo minuter innan det var dags att möta upp dem i vattnet.
Hade tappat min stage under transporten och den hade blivit lite krasslig när jag skulle plocka på mig den. Var nog lite trög i magen och ville lätta på trycket så den roade sig med att släppa ut 50bar innan jag fick stopp på eländet. Det gjorde visst susen för sedan samarbetade den villigt och ivrigt.

Vi var också ivriga att kasta oss över uppgiften att städa den lina vi dragit tidigare. Släpar därför med oss ett par armeringsjärn som vi frenetiskt försöker penetrera genom berg. Det ser förföriskt mjukt ut i silten men stenhårt efter ett par centimeter. Förhoppningsfullt släpar vi dock på dessa fullständig värdelösa metallstänger ända ner på första botten utan framgång.
Resolut tar RW nya tag och börjar släpa sten i stället för att ha nått att fästa den kortade linan. Jippie! Det har hysteriskt kul att se denna glida i slänten och fullständigt radera ut den lilla sikt vi hade kvar.
Rådigt fick vi dock till ett av armeringjärnen genom att kila fast den under en stock. Bra lösning...?! Tveksamt men nu finns det i alla fall nått att pilla vidare med när sikten klarnar.

Redan på förra dyket hade RW på nått magiskt sett lyckat ta sig ur att gå etta. Det är en skam att erkänna att han var dubbelt så klipsk denna gång. Okänt hur men jag fick ligga där igen och igen.
Han var snabb när vi avslutade första delen och gav mig "indiantecknet" när vi beslutade att nöjesdyka lite grann också.
Muttrande drog jag till Rinman och roade mig med att jumpa på nya ställen. Blev lite snopet när vi simmade runt bara för att komma till mainline lite längre fram. Fast lite skoj trots allt. Gav ju en mer komplett bild av hur just den delen ser ut.
Vände sedan när vi nått ca 170 meter in för att inte spräcka vår förväntade tid. Alltid rysligt "skämmigt" att inte hålla tiden.
Packade, upp och hem.
En "firsttimer" fick jag uppleva idag. Normalt brukar jag falla i "paltkoma" strax före eller vid Enköping. Idag var det ovanligt nog RW som fick "hästsparken" redan utanför Sala.
Det känns skönt att inte bara jag är svag.. :-)