Dyk nr: 19, Lysekil - Släggö
Dyk 19 Nöjesdyk Lysekil, Släggö 5/7 – 07
Vi hade åkt till Lysekil för att dyka. Jag skulle dyka tre olika dyk som jag inte provat innan. Jag skulle dyka havsdyk (saltvatten), båtdyk och med Nitrox. Det kändes både roligt och spännande. När vi kom ner till Lysekil hade jag dock vanligt luft i flaskan och då beslöt vi oss för att göra ett landbaserat dyk för att känna på saltvattnet och för att kunna fylla Nitrox till båtdyket dagen efter. Jag var lite nervös. Jag hade ny torrdräkt och huva (mina egna prylar) och allt jag hade lånat den här gången var flaskan. Vi pratade med en tjej som jobbade på dykcentret och fick rådet att Släggö var ett jättefint dyk. Så vi hämtade all utrustning och gjorde oss klara. Sedan gick vi ca 100 meter ner till bryggan och klättrade ner för stegen. Jag var lite orolig när vi klättrade ner från stegen, att dyka i havet är nog inte som att dyka i magsjön direkt. Men spännande skulle det bli.
Jag hann knappt ner i vattnet innan jag fick saltvatten i munnen för första gången och trots att jag borde ha varit beredd på det så blev jag överraskad av saltsmaken (det var som sagt första gången – men inte sista, efter sex dyk i saltvatten var jag fortfarande lika överraskad varje gång jag lyckades få in vatten i munnen!) I övrigt märkte jag inte någon skillnad. Nedstigningen blev Iite mer spännande än jag hade hoppats på. Vi tömde västarna och jag sjönk bra men bara några meter ner så upptäckte jag att jag inte kunde trycka in knappen i dräkten för att avväga mig. Jag tryckte så mycket jag kunde, men inget hände och jag kände paniken komma. Men på något vis lyckades i alla fall min hjärna kontakta kroppen och påminna mig om att min knapp skulle tryckas åt sidan för att fungera. När jag provade det fylldes dräkten med luft och jag kunde flyta igen. Jag blev mycket lättad. Jag hade lite mer bly på mig och allt kändes bra med nya dräkten och allt.
Vi simmade ut en bit så att vi kom närma berget/ön (Släggö) och sedan gav vi oss ner. Först var det lite siltit i vattnet, det var inte så bra sikt och det var en massa saker som växte i vattnet överallt (Det växer inte så mycket i Kolsva och Kvinnersta) och jag blev nästan lite stressad av all växtlighet överallt. I växtligheten fanns det fisk. Vi hade kommit ner på bara en 3-4 meter och trots det var vi omgivna av småfisk. Jag började dyket med att nästan simma in i ett stim av minifiskar och dessutom fanns där massor av maneter. Dock var det mycket partiklar i vattnet och inte så bra sikt. Men när vi kom ner till ca 10 meter så klarnade det upp rejält. Vi fick över 10 meters sikt runt omkring oss och växtligheten höll sig nära botten i stället. Vi simmade framåt och neråt och jag bara njöt. Runt mig var jättefin sikt, en vacker helt övervuxen botten och massor av små små fiskar som simmade runt ibland växterna. Återigen fick jag känslan av att vi var ute och simmade i ett akvarium. Ju djupare vi kom desto fler fiskar såg vi och desto mer hann jag titta på. Vi såg massor av maneter och hur många sjöstjärnor som helst. Alger fanns överallt och även ”död mans hand”-växter fanns det hur mycket som helst. Vi såg små stim av fiskar och vi var omgivna av fisk. Jag fick se Långa och olika Snultror och Blågylta och en massa andra fiskar som jag inte kan namnet på. Jag simmade runt och mest hela tiden tog jag tag i Jonas arm för att peka ut saker som jag såg.
Den första Blågyltan som kom förtrollade mig helt. Vi hade tittat på Blågyltor inne på ”Havets Hus” dagen innan så jag visste att de fanns. Men att se den i havet, omgiven av andra fiskar och upplyst av Jonas ficklampa var helt fantastiskt. Fisken är skarpt mörkblå med fina orange detaljer och den simmade på och brydde sig inte ett dugg om oss. Jag kunde inte slita blicken ifrån den, den var så otroligt vacker. Jonas simmade dock vidare efter en stund och då var jag tvungen att slita mig. När vi simmade jobbade jag på att försöka hålla armarna mer stilla än i vanliga fall – det gick ganska bra till och från men jag behöver fortsätta träna.
Vartefter jag vande mig vid alla fiskar som fanns runt oss hela tiden så kunde jag också titta på botten. Men mest hela tiden log jag åt saker och ting och fick in saltvatten i munnen - till min stora förvåning – varje gång. Jonas simmade och lös med ficklampan på saker som jag skulle se. Vi såg massor av krabbor, stora och små, vi såg vanliga krabbor (krabbtaskar), maskeringskrabbor och trollhummer. De är väldigt olika och jag gillade dem allihop. Trollhummer och maskeringskrabba hade jag aldrig sett förut. Maskeringskrabban har maskerat sig med t.ex alger och är ganska svår att upptäcka om den inte rör på sig. Trollhummern är lite lättare, den är vackert orange med blå strimmor på skalet/skölden. Jag kunde inte se mig mätt på alla djur som omgav oss. Jag tittade hela tiden på massor av saker och jag jobbade stenhårt för att hinna se allt som Jonas ”pekade” på med sin ficklampa.
Plötsligt stannade Jonas till, sänkte sig ner och lyste in under en sten. Där mitt i ljuskäglan såg jag en hummer! Det var en stor, svart hummer, med stora klor och långa orange känselspröt. Jag hade sett hummer på bild förut och jag har sett dem i mataffärer, men det här var något annorlunda. Den var så stor och så vacker. Precis som med blågyltan ville jag inte sluta titta och till slut gav Jonas mig ficklampan för att jag skulle få lysa själv också. Jag vågade inte gå lika nära som Jonas gjorde men det var i alla fall så häftigt.
Vi simmade vidare och jag fortsatte att förvånas över alla djur vi mötte där nere. Vissa ganska närgångna – andra lite mer försiktiga. Jag skrattade massor när Jonas lyckades skrämma upp en fisk så den for iväg under mig med en enorm hastighet och slogs för femtionde gången av att det var saltvatten vi simmade i. Fiskarna var överhuvudtaget mycket snabbare än fiskar jag träffat på tidigare – om du kom för nära någon fisk här så försvann den så otroligt snabbt. Botten under oss var dels stenar täckta av allehanda alger och växter som fortsatte ända upp till ytan igen (det var ju bergssidan på ön) och sedan hade vi mer ”riktig” botten också, där var det mer sandstrand och småsten.
Ganska snart fick Jonas syn på ännu en hummer och vi simmade återigen jättenära och stannade sedan i vattnet och bara tittade på den. Precis som den andra hummern var den här lite feg och höll sig inne under sin sten, den lyckades dessutom gömma sig ännu bättre än den första så vi blev inte kvar så länge vid den. Men den sista hummern som vi träffade på hade ett lite sämre gömställe. Det fanns liksom två ingångar under hans sten så jag och Jonas kunde titta i varsitt hål, vilket gjorde att man kunde se den superbra. Den var inte lika stor som den första hummern, men den var lika vacker.
När vi simmade uppåt från djupet fanns det massor av saker att titta på hela vägen upp till ytan. Maneter och sjöstjärnor fanns det till vansinne och fiskar i alla olika storlekar. Vi hittade även massor av krabbor som låg och tryckte i skrevor. Och Jonas visade mig hur fega de är. Han petade på en av de superstora krabborna med kanten på sin ficklampa, bara jättelöst. Och krabban som är bepansrad till vansinne och har stora klor bara kröp ihop under skalet och låg stilla. Det såg så fånigt ut att jag skrattade – och fick saltvatten i munnen igen!
Jag signalerade Jonas när jag hade 100 bar kvar och när jag var nere på 50 bar. Jag ville inte gå upp men till slut började luften att sina och det var dags att gå upp till ytan och simma in till land. Jag ville stanna kvar under vattnet. Jag ville vara där och simma med alla fiskar och njuta av allt liv som fanns i vattnet. Ett så fantastiskt dyk vill man bara inte upp ifrån. Men upp gick vi och simmade till stegen och tog oss upp ur vattnet. Väl uppe ur vattnet var jag lyrisk, jag log med hela ansiktet, ville tillbaka ner i vattnet och ville prata om ALLA saker vi sett med Jonas. Även om han inte var riktigt lika imponerad av precis allt så stod han ut med alla mina glädjeyttringar över alla fina djur vi stött på. Med nästa dags båtdyk hägrande framför mig lämnade jag flaskan för Nitrox-fyllning.