Dyk nr: 17, Kvinnersta
Dyk 17 Nöjesdyk 24/6 – 07
Vi åkte till Kvinnersta ganska tidigt, vädret såg inte helt lovande ut men vi hoppades att det skulle vara ok i alla fall. Vi kom dit och precis som gången innan blev jag helt betagen av hur vackert det faktiskt är i Kvinnersta. Sikten verkade bra och jag såg fram emot att hoppa i. Målet med dykningen var att jag skulle få komma ner till botten av brottet. Det är ca 25 meter djupt och då jag har tagit AOW-cert så ville jag se vad som fanns att titta på där nere.
Vi packade på oss utrustningen och jag fick en gillande kommentar från Jonas då jag var lite snabbare än vanligt och dessutom klarade av det mesta av min utrustning på egen hand. Att jag var snabbare hade inte jag koll på men jag kände att jag hade rätt bra koll på utrustningen i övrigt, och när vi väl kom i vattnet för att simma iväg fick jag på mig fenorna snabbt som attan. Väl i vattnet var jag lite nervös. Jag hade min nya väst på mig och jag var inte helt säker på att jag verkligen skulle sjunka den här gången. Det har varit lite småsvårt för mig att hitta en bra avvägning och jag har haft 12 kg plus benvikter. Med nya plattan hade vi avvägt mig och gissat på fyra kilo och inga benvikter. Jag var inte helt säker på att det skulle fungera. Men vi ytsimmade till tunneln och sedan var det bara att gå ner. Och det gick superbra. När jag hade tömt västen och dräkten så sjönk jag långsamt och perfekt ner mot botten. Det gick precis lagom fort för att jag skulle hinna med både öronen och även att avväga mig innan jag slog fenorna i botten. Jag blev lycklig bara av det.
Vi simmade igenom den korta tunneln och det var inte läskigt alls. Man såg utan problem rakt igenom och vattnet hade perfekt sikt. Vi såg säkert 10 meter åt alla håll. Rakt igenom tunneln såg man det blågröna vattnet och när vi kom ut i det insåg jag varför jag gillade Kvinnersta så mycket. Det var som att simma rakt ut i ett lite smutsigt akvarium. Vattnet var fullt av små partiklar men ändå klart och med bra sikt. Vattnet hade den mest ljuvliga blågröna färgen och det fanns massor av abborrar att titta på. Man inneslöts i en blågrön massa och allt kändes bara varmt och mjukt. Där fanns massor av abborrar och jag vande mig snabbt vid dem och vågade simma ganska nära.
Vi simmade rakt fram i början så att vi simmade på rampen och började ganska långsamt att ta oss ner mot botten. Det gick så bra, öronen brydde sig inte ens och jag kunde titta på allt i stället för att oroa mig för dem. Men när vi kom ner till ca 15 meter så sade det stopp. Där var vattnet bara grumligt och ganska snabbt kunde man inte se något alls, botten försvann och jag fick simma nära Jonas för att inte tappa bort honom. Vi avbröt försöket att komma ner till botten, det var ju inte någon större idé att ta sig dit ner om jag i alla fall inte skulle kunna se något. Vi gick uppåt mycket långsamt genom att ”hänga” på en vägg. Det har jag haft jättesvårt för men nu gick det bra. Jag insåg att avvägningen med den här västen var enormt mycket bättre och jag hade inte några problem med att hitta rätt mängd luft till dräkten. Jag bara njöt av att kunna simma nästan lika långsamt som Jonas och nästan lika nära botten. Det är så det ska vara att dyka. Vi kom in på en platå med ett tjock, mjukt lager silt. Det såg ut som en böljande sandstrand och just då bröt solen igenom och allt blev ännu mysigare. Vi fortsatte att möta massor av abborrar hela tiden och även kräftor. De var jättefina men de gillade inte Jonas som kom simmande så nära botten. De ställde upp sig på kräftstjärten och spände ut bröstet och spärrade upp klorna och varnade honom för att komma nära. Om han trots det kom för nära – vet inte om det alltid var helt omedvetet – så simmade de bakåt jättefort och försökte gömma sig. Jag skrattade varje gång. Vi såg en kräfta med bara en klo, en kräfta utan båda de stora klorna, en kräfta som hade gått runt i cirklar runt en sten och gjort massor av mönster på botten och en mini mini kräfta som var det minsta jag någonsin sett.
Jag upptäckte under dyket att jag gjorde av med mindre luft än i vanliga fall och jag gissade friskt på att det berodde på att jag inte behövde kämpa så med avvägningen hela tiden. Det gick liksom så mycket enklare att dyka då. Vi fortsatte att simma runt i brottet och vi var hela tiden omgivna av fisk och allt kändes helt underbart. Jag njöt av varje simtag vi tog. Okej jag erkänner – även om det andra gick superbra så har jag inte helt lagt av armarna ännu, jag använder dem inte alls lika mycket men ibland blir det något armtag. Jag kan inte riktigt låta bli. När jag närmade mig 100 bar så insåg jag att jag var lite kissnödig. Men inte så farligt ännu.
Jonas fortsatte att visa mig runt i brottet, visa på däck som stod upp och visa på fler kräftor och abborrar. Vi såg en supergammal abborre, den var mörk i färgerna och såg mycket illa åtgången ut. Vi hittade en jättestor abborre – som Jonas självklart lyckades skrämma iväg åt mitt håll – den var lite för stor för att jag skulle vilja ha den nära mig. Jag fortsatte att njut och tänka att ”så här skulle alla dyk vara”.
Jag hamnade på strax under 50 bar när kroppen plötsligen ville upp. Jag var så kissnödig att det porlade i öronen och varje bentag jag tog gjorde att jag trodde att jag skulle kissa på mig. Just då var vi ganska grunt så vi gick upp och kollade upp var vi var. Jag gissade rätt bra. Vi hade simmat runt nästan hela brottet på ca en timma och det var inte långt kvar. Men jag insåg ganska lätt att jag nog inte skulle kunna simma så långt till innan jag behövde gå på toa. Vi tog ett lite galet beslut då och klättrade upp på stegen som finns på väggen i brottet. Det var lite pilligt att klara av det men upp kom vi och av med dräkten och utrustningen och ut i skogen. Varför varför blir man så fruktansvärt kissnödig av att dyka? Allt jag ville var ju att vara kvar i det där underbara vattnet och bara njuta ihop med abborrarna.
Men jag visste att efter lite ytintervall och byte av flaska så skulle jag snart få hoppa ner i vattnet igen.